Gädda
Gäddan är en rovfisk som förekommer över hela norra halvklotet. Den är lätt att känna igen på sin avlånga kroppsform, det prickiga skinnet och den långa nosen.
Den har en snabb tillväxt under de första åren, och fortsätter som alla fiskar att växa resten av livet. Gäddan äter allt levande den kan få tag i, t o m artfränder, och kan utan svårighet få i sig djur som är halva dess längd. När den väl börjat svälja sitt byte kan den inte spotta ut det igen eftersom dess tänder är bakåtriktade. Den äter alltid sitt offer med huvudet först, och mindre fiskar är dess huvudföda.
Gäddan har få naturliga fiender, förutom vissa större rovfåglar. Följaktligen kan den bli ganska gammal, och en 33-årig gädda har rapporterats från Finland.
Namnet ”gädda” kommer från det fornnordiska ordet ”gaddr” med betydelsen spik eller spets, vilket syftar på gäddans tänder.
Abborre
Abborren lever i sötvatten men trivs också i t ex Östersjöns bräckta vatten. Det är en bottenlevande fisk som jagar i stim. På kvällen kan stora abborrar närma sig vattenytan för att jaga löja och annan småfisk.
Namnet abborre lydde från början aghborre, där agh betyder något spetsigt och borre betyder något taggigt (jämför kardborre). Detta eftersom fenorna är stickiga och hel
a fisken känns taggig.
Abborrens lekmetod är intressant. Honan lägger strängar med rom på grenar, stenar eller växter under vattnet medan en hane cirklar runt henne. När hon simmar iväg stannar hanen kvar och befruktar rommen. Honan fortsätter lägga rom på andra platser och låter nya hanar befrukta den.
Abborren är en tålig fisk som klarar försurning ovanligt bra. Den livnär sig på fisk och tar byten i alla storlekar.
Den älskar varmt vatten och att stå och sola sig på relativt grunt vatten där det finns gott om föda.
I en sägen förklaras det hur abborren fick sina ränder. Sankte Per hade tappat nycklarna till himlens portar i en damm, och abborren vägrade plocka upp den. Då blev de andra fiskarna arga och randade (slog) abborren så mycket att den är randig än idag.
Haj
Hajen är förmodligen vår mest kända rovfisk, vi känner dem som stora och farliga. De flesta hajarter blir dock inte större än en meter, och det finns exempel på hajar som inte ens jagar. Hajarna har ingen simblåsa som de flesta andra fiskar, men håller sig hjälpligt flytande med hjälp av en stor oljefylld lever och ett mycket lätt skelett.
Den har ett sjätte sinne, som känner av elektriska impulser från levande varelser. På så sätt kan den registrera närvaro av varelser som är utom synhåll, och man tror även att det hjälper hajen att navigera.